Flög ner med air Berlin som så klart var försenat, inte så mycket men i alla fall så vart det väldigt sent innan jag kom fram till Berlin. Hade trevlig sällskap på planet, en kille från Ungern som jobbade på ett svenskt bolag. Han snackade oavbrutet (på engelska), jag fick knappt en syl i vädret, ha ha, det är jag inte van vid.
Inte lätt att hitta rätt buss på flygplatsen, till slut hoppade jag bara på en buss och sen vart det till att fråga sig fram, lite läskigt klockan var ju närmare tolv när jag kom fram, ganska öde på gatorna från t-banan till hotellet. Vimsade runt ett tag innan jag äntligen hittade rätt. Yipppe mit hotell!!!
Lördag morgon var det dags för Morgonjogg, man skulle då jogga en sträcka på 6 km, målet var Olympistadion och där skulle man ju då få springa runt på de blåa löparbanorna. Då jag haft så jädrans ont i låret så avstod jag jogg och åkte t-bana dit istället, kom lite sent och hittade tyvärr aldrig ner till själva arenan så jag fick se löparbanorna från åskådarläktaren, cool va? 
Stötte på Patrick, Peter och Kenth som också vimsade runt och letade efter ingången till själva arenan.
Till slut hittade jag också Johan.
Cool byggnad.
Sen var det dags att hämta nummerlapparna på Tempelhof, den gamla flygplatsen.
Det var megastort och lång kö för att få komma in hangaret och få sin nummerlapp.
Jaha och så var det söndag, upp klockan 06:00, dejt med Johan strax efter 07:00.
Så kallt på morgonkvisten, tur att man fick en "sopsäck" som värmde lite.
Startområdet var så stort och folk som sprang åt olika håll, jag hittade aldrig vart min grejer skulle lämnas in så jag fick lämna den i Johans påse, tur att han var med. Vart lite stress och panik där:-)
Så gick starten, det var trång i början, lättade upp lite efter någon kilometer, kände mig tyvärr trött redan från början. Låg efter min tid från Stockholm redan efter fem kilometer, tung i benen. Sprang och funderade på hur sjutton det skulle kännas efter 3 mil om det redan från början gick så tungt.
Nåja, jag matade på, gick lite upp och ner och när jag närmade mig mål så såg jag ju att herregud det skulle ju ändå kunna bli pers. Sprang som en tok i slutet men tyvärr hjälpte det inte, 1 SEKUND!!!!! från pers.
Ha ha, så retsamt. Men jag är ändå så glad, känner mig så jäkla bra som kunde hålla i hop hela loppet även fast jag aldrig kände mig pigg och alert.
Och så var jag så lycklig över att låret som jag fick ont i efter halvmaran inte kändes nånting under maran eller efter. Hade ont överallt utom just i låret, så konstigt det kan vara.
Så här lycklig var jag när jag kom i mål.
Kix och Rebecka (3:01:04, grymmaste tjejen)
De tuffa killarna, Johan och David
Som vanligt efter ett marathon så vaknade jag efter några timmar, uppe halvsex...
Vart några museum och andra sevärdheter på stan.
I like Berlin!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar