Blä, TV funkar inte, eller rättare sagt, ingen kontakt med sateliten.
och det är för halt att klättra upp på taket, vilket mörker att vara utan tv:-(
I brist på annat ska jag berätta om när Anne-Li och jag tog oss upp på Kebnekaise.
Det började med att jag när jag fyllde 40 hade en liten ålderskris och skrev en lång lång lista på saker jag ville göra innan jag lämna in, att stå på Sveriges högsta berg var allså en sakerna.
Då var det dags, en helg i augusti 2008 flög jag till Kiruna, trippen skulle så klart vara med min vän Anne-Li som bor i Kiruna, och som är en självklar kompis att klättra upp på Keb med, hon gillar ju som jag träning och ett aktivt och spännande liv.
Vi packar mat och sånt hemma hos Anne-Li, min ryggsäck jag har med mig blir så klart dissad och jag får istället låna en av Anne-Li, det ska ju vara sån med stålram som vilar på höften. Inte direkt den snyggaste ryggan jag burit på min rygg men jag fick längre fram på trippen erfara att det var en underbar ryggsäck som inte alls tyngde ned axlarna.
Här står vi med våra välfyllda ryggsäckar.
Vi kör bil till Nikkaloukta, där parkar vi och påbörjar vår vandringen mot Kebnekaise fjällstation.
Nu finns det två alternativ antingen gå hela vägen till Keb Fjällstation eller korta av vandringen med några kilometer och åka båt istället. Vi vill spara våra krafter till morgondagen och väljer det senare alternativet,
Vi fick sitta och vänta i säkert 1 och ½ timme, men det var så underbart vackert väder och vackra vyer, dessutom var de som hade stället väldigt trevliga att prata med, Anne-Li kände dem sen tidigare.
Förekommen som hon är hade hon också tagit med sig en cider och öl så vi hade det hur bra som helst där
Båtfärden som går i sjön Laddjujarvi tar cirka 40 minuter och efter det har vi en vandring på några kilometer för att nå fjällstationen.
Pust, det är inte som att promenixa hemma i skogen direkt, det är stenar överallt, så jobbigt för benen och rumpan. Det har hunnit bli rejält mörkt och jag var så glad när vi vid halv tio tiden på kvällen ser fjällstationen lysa upp längre fram.
När vi kommer fram ska vi snabbt försöka få en plats med guideturen för att gå upp på Keb via östra leden. Men tji fick vi för det var fullt och dessutom har de redan haft utbildning/infon för dem som skulle få var med på den turen. Då den turen går över glaciär och det tidigare hänt dödsolycker på vägen upp så måste man nu ha hjälm, sele och gå igenom en kort säkerhetsinformation.
Jaha, då fick vi istället gå västra leden, den långa vägen….
Men jag såg bara fördelar med det, jag tror jag hade tyckte det var läskigt att gå på den östra leden som är mycket brantare och läbbigare. Och så tyckte jag det var mysigare att vi skulle gå bara vi och kunna stanna och äta och njuta av utsikten när vi själva känner för det.
Vi käkade lite snabbt och fick sen till våran sovplats, hualigen, det var små bås med draperier. Det var våningssängar och man sov 4 i varje bås. Hade svårt att somna när man hörde alla som låg och snarkade. Tror alla som låg där (tror det var 16 personer i de olika båsen) snarkade, ingen snarkning likt den andra och absolut inte i takt. Somnade väl till slut men det tog jäkligt lång tid.
Nu är det lördag morgon och nu gäller det, vädret såg fint ut, vi började våran färd vid nio tiden på morgonen. Till en början som går man samma väg oavsett om man ska gå östra eller västra leden, man korsar ett antal jokkar, vi passade på att fylla på våra flaskor med friskt fräscht vatten i dem, efter ett tag så delar sig den västra och östa lelden. Lite avis blir jag när jag ser hur rakt den östra leden går, medan vi som ska gå den västra ska gå över berg och dal för att komma upp på Keb toppen.
Vi börjar i alla fall med gott mod och humör, följer det röda färgmarkeringarna som finns på stenar lite här och där. I början var det en del andra vandrare som vi gick förbi och mötte men det tunnades snabbt ut.
Det var två killar, också de från Stockholm som vi såg till och från under turen. Som sagt vi gick och gick, överallt stenar….och så kom vi till en bäck som vi skulle gå över.
Alltså en VÄLDIGT bred bäck med vilt, skrämmande, forsande vatten och inte med några stora stenar som sticker upp som man kan gå över, utan stenar som finns under vattenyta, snorhala, är det alger sånt grönt som man halkar så lätt på.
PANIK!!!
Jag kände att nej det här går bra inte, jag kommer inte komma över, Anne-Li pekade ut de stenar som hon tyckte jag skulle balansera mig över på, de såg läskigt hala ut och jag såg framför mig hur jag skulle halka på de där jäkla stenarna och bryta ryggen eller nåt annat hemskt. Efter mycket peppande så tog jag mig dock över, fy farao.
Kittelbäcken tror jag förresten den där monstret till bäck heter.
När vi besegrat bäcken så tog vi oss upp på Toulpagroni (eller äggkoppen som kiruneserna kallar den), vidare till nästa berg Vierramvaro, ett jobbig brant klättring och än värre när man kommit upp på det och förstår att man ska ned på andra sidan, till Kaffedalen, och sen då upp på Keb. När vi var uppe på Vierramvaro blev det värsta dimman och började snöa, jag vart lite orolig att vi inte skulle kunna fortsätta, men det lättade upp lite grann. Det vart dock väldigt jobbigt att gå nerför berget, då stenarna var jättehala utav snön.
Förresten det var en märklig syn när vi kom upp på Vierramvaro, det var massor av olika figurer som folk gjort av stenarna, massa olika formationer.
Som sagt ner i Kaffedalen och då äntligen börja klättringen upp på berget som var målet…..Hade jag veta att vi skulle gå upp och ned för massa andra berg för att komma till Keb så vetisjutton
Nåja efter cirka drygt 7 timmar så såg vi vid det gamla toppstugan och strax därefter var vi vid den nya stugan, suck vad skönt att äntligen nå så långt. Nu var det bara en bit kvar för att nå toppen. Vi lämnade våra ryggsäckar i den nya toppstugan och pulsade i väg i snön till toppen, de var väldig halt och ibland svårt att hålla sig på fötterna. Toppen verkligen lyste som med en gloria runt sig.
Åhhh, äntligen var vi där uppe, jag var helt salig och överlycklig över att vara framme,
Jag förstod nog inte hur brant det var, eller hur många kilometer jag skulle rasa om jag tappade fotfästet på den lilla pluttytan jag stod på förrän Anne-Li skrek åt mig att lägga mig ned. Får rysningar när jag tänkte på hur jag stod där och liksom spjärnade med kängorna för att inte glida åt sidan. Det var ju dimmigt när vi var på toppen så man såg ju inte hur brant det var. Ena utav de två killarna från Stockholm kom också upp på toppen när vi var där, polaren var dötrött och trodde inte han skulle klara att ge sig upp på toppen. Ja, det var i alla fall en underbar känsla att vara där, tänk att stå på Sveriges högsta berg, tagit sig dit på alla jäkla jobbiga hala stenar.
Ner från toppen åkte vi på rumpan, underbart skönt.
Turen tillbaks till fjällstationen var ganska jobbig, det var väldigt halt på stenarna och knäna värkte, det underlättade att vi kunde åka på rumpan ned till Kitterdalen.
Lite läskigt, gick fort som sjutton och slutade tvärt med stora stenblock nedanför så det gällde att bromsa i tid.
När vi närmade oss fjällstationen, så var vi bra trötta, ändå fick jag såna krafter så jag kände för att springa sista biten!!!! Så vi kom överens om att jag skulle springa i förväg och fixa vårt nya sovbås. Det var ljuvligt att komma fram och få duscha och fixa i ordning sig, vi unnade oss tom ett glas vin i baren. Förresten kom de två stockholmkillarna till fjällstationen först vid halv tolv, då hade även den trötta killen tagit sig upp på toppen.
Sömn, vad underbart det kan vara, om inte alla snarkar så förbannat. Jag var dötrött och ville bara somna in. Anne-Li och jag sov i varsin överslaf och det tog väl 1 minut innan hon somnade in och började snarka, snart började alla andra också snarka på sina egna alldeles personliga sätt, suck, till slut somnade jag också och då vart det väl ytterligare ett snarkljud som ljöd i lokalen.
Dagen efter var det underbart väder, och det var bara mysigt att i lugn och ro knata hemåt och unna sig lite paus efter vägen.
Här står vi och väntar på båten och blickar tillbaks på bergen som vi kämpades
med dagen innan.
Väl hemma i Kiruna fick vi njuta av Håkans goda renskav, en av de godaste
rätterna jag ätit.
